Vi fick kalkon i år också

Trots att vi inte befann oss hos svägerskans familj så fick vi kalkon på juldagen i år också. Mycket smarrigt. Vi var hembjudna till makens chef på julmiddag och det är alltid lika trevligt att vara där, tyvärr glömde vi kameran hemma *snyft*. Johan fick visserligen ägna större delen av eftermiddagen åt att skugga Viktor i en miljö som inte var så barnsäkrad - det kan vara vansinnigt tröttande - men jag tror det gick bra. När vi är borta märks det verkligen vilken upptäckare Viktor är och vilken energisk kille vi begåvats med. Han ser verkligen allt! Han tycker det är roligt med de stora hundarna också och de är väldigt snälla med barn. Viktor fick en liten bil av chefens fru Laura och båda killarna är som helt förhäxade av den. Idag har de legat och lekt med den på golvet båda två jättelänge. Den tutar och blinkar och kör en liten sväng och är ljudmässigt alla föräldrars mardröm, men det är nog den julklapp som gillas bäst verkar det som:

Viktor och Elliot leker med cementblandaren

Vädret var också på vår sida och vi satt ute först och åt kex, ost och räkor. Sen blev det hela konkarongen till middag med kalkon, potatismos, gravy, tranbärsgott, röd yam, sallad och en massa annat smaskens. Vi tog med lussebullar, knäck och en flaska glögg. Efter maten spelade vi Scrabble (Alfapet) och jag vann genom att klämma dit AZTEC på tre gånger ordopäng och få 69 poäng för det! Det var spännande att spela på engelska för första gången, jag har ju spelat mycket på Internet på svenska och jag älskar olika sorters ordspel.


Elliot har kommit upp i krypställning och kom igår på att man kan flytta benen när man står på alla fyra. Han skyfflar fram bakdelen medan armarna står still och så välter han över på sidan och börjar om. Det ser mycket lustigt ut.

Hoppas att ni mår bra där hemma, här går dagarna på som vanligt igen och vi saknar er.

God fortsättning!

Igår var det julafton som alla vet. Vi hade en lugn och skön julafton utan stress. Vi hade köpt två paket till barnen och inga paket till oss. Viktor tyckte det var spännande med paketen och jag tror att vi hittade bra julklappar, det blev en liten bil från Fisher Price och en mjukisapa. Den lilla bilen kan man sitta på och sparka sig fram med fötterna och Viktor hajade konceptet fort, det verkar som han tycker det är jättekul. På bilden är han ute och provar den på asfalten utanför vårt hus. Fort, fort gick det, så det blev helt suddiga bilder :-)

Vi åt hemlagade köttbullar till lunch och Janssons Frestelse till middag och det var ganska lagom. Skinka hoppade vi över för vi visste inte riktigt vad vi skulle köpa och gasugnen är lite speciell. Vi saknade familjen såklart, julen är ju en familjehögtid och jag tycker det kändes lite halvt att bara fira vår lilla familj. Tur i allafall att det finns telefoner!

Viktor öppnar paketet med apan

Kramas lite med apan

Vad ÄR det i det här stora paketet?
En BIL!

Elliot tomtar lite

I morse vaknade jag tidigt av att det knackade på dörren. Vem är det som knackar på hos oss kl 7 en söndagsmorgon?! Jag virade in mig i ett badlakan och öppnade och utanför står en kille med tre stora kassar med paket. Jag förutsätter att han kommit fel när han säger (på engelska såklart): "Jag har blivit instruerad att lämna dessa till er". "Till oss?", frågar jag och han frågar efter vårt namn. Tydligen hade han kommit helt rätt och jag tackar, lite småchockad, och tar emot kassarna.

När Viktor vaknade fick han öppna en massa paket igen viljket var jätteskojigt såklart! Det var juklappar till både Mommy, Daddy och Kids. Ett schackspel i trä, en klocka, tre cd-skivor med julmusik, 4 ramar att sätta kort i, en stor fleecefilt, en stor mjukis-Snobben med tillhörande kläder, en snuttefilt med ett nallehuvud på, en klockradio, en barnvideofilm och en dvd med Elmo från Sesame Street. Viktor ÄLSKAR Elmo så den skivan har redan gått ett par varv nu på morgonen. Vilken överraskning, vi har inte en susning varifrån klapparna kommer. Förmodligen anses vi vara "mindre bemedlade" och har blivit rekommenderade för någon sorts välgörenhet. Det var mycket uppskattat men det känns lite konstigt att inte veta vem man ska tacka...

Kl 15 ska vi på julmiddag hos Johans chef. Vi har gjort glögg och misslyckad knäck (Johan har lyckats med glöggen och jag har misslyckats med knäcken) som vi ska ta med. Jag tror att vi ska ta med en av saffranskransarna också, vi äter ju så litet sånt hemma ändå.

God fortsättning önskar vi till er där hemma, trots att det "riktiga" julfirandet här i USA går av stapeln idag.

Julstämning i palmlandet

Sakta men säkert börjar det infinna sig lite julstämning så här dagen före dopparedagen. Vi har kokat knäck, bakat pepparkakståg och lussebullar, inhandlat ingredienser för att göra Janssons Frestelse och införskaffat julmusik. Idag ska jag städa undan lite och Johan ska jobba halvdag.

Ännu har vi inte köpt några julklappar till barnen, vi tänkte försöka göra det ikväll, frågan är väl bara vad... Elliot är ju fortfarande lite för liten för att greppa detta med jul och julklappar men Viktor ska få någt skojigt tänkte vi. Eventuellt blir det en liten åkbar bil eller lego. Till mig och Johan blir det tandblekning *hahaha* smickrande julklappar! Jag köpte på eBay för halva priset, det känns som ett kap.

Det har varit svårt att få någon julstämning när det är 23 grader varmt och palmer utanför fönstret men nu börjar det kännas lite bättre. Det svåraste är att jag saknar familjen så dant. Jul utan Tom känns inte roligt alls och de senaste jularna i Finspång har varit underbara.

Om fyra veckor får vi reda på om Viktor är mer än en tredjedel försenad i sin utveckling och därmed berättigad till talpedagog. Jag har blivit intrevjuad av en klinik som pysslar med talinlärning på vår barnläkares rekommendation eftersom Viktor inte pratar än. Hoppas att vi kan få komma dit och få lite tips på hur vi kan stimulera honom, han är ju ganska sent utvecklad med allting.

God Jul till alla där hemma som vi saknar önskar vi härifrån Riverside!

Syskonamning

När jag, tretton år efter mitt första, blev gravid med mitt andra barn var amningen det jag såg fram emot allra mest. Jag mindes hur praktiskt jag tyckte det var att amma; bröstmjölken var ju alltid med och den är miljövänlig, billig, har alltid rätt temperatur, hygienisk och snyggt förpackad inte att förglömma, hahaha! Amningen är en enkel källa till närhet, den funkar som tröst, sövning och mysfaktorn är hög och allt det där. Jag tänkte mig att jag ville amma tills han själv valde att sluta, i allafall de två första åren i enlighet med WHO:s rekommendationer.

Den lille gossen anlände med dunder och brak två månader för tidigt och det tog fyra månader att få amningen att flyta på någotsånär felfritt. Efter allt nedlagt jobb på att få amningen att fungera kändes det som att jag aldrig skulle vilja sluta, det var ju underbart när det klaffade! Men ganska snart efter förlossningen började vi diskutera syskon. Vi är ju inte purunga längre och det tog lite tid för oss att bli gravida. Vi bestämde oss för att försöka så fort min kropp sparkade igång och det visade sig bli mycket snart, trots mycket intensiv helamning. Fem månader efter sonens födelse var jag gravid igen.

Innan den här situationen uppstod hade jag aldrig ens tänkt tanken på att man kunde amma syskon. Jo tvillingar förstås, men inte att man kunde amma under graviditet och sedan amma både det stora syskonet och den nya bebisen. Det var på forumet alltforforaldrar.se som jag kom i kontakt med termen syskonamning för första gången, och det är jag oändligt tacksam för, annars hade jag nog aldrig tänkt tanken på att fortsätta!

Intresset för detta fenomen, som jag aldrig förr sett eller hört talas om, steg och jag läste det jag kom över. Min upplevelse är att det är ganska ovanligt och något som inte heller är så uppmuntrat inom mödravården, många mammor får order om att sluta amma vid inskrivningen på MVC. Skrämselpropaganda från vården och misstrogenhet från familj och vänner i kombination med en nygravid kvinnas vilja att göra ”det bästa” för sitt väntade barn leder nog till att många potentiella syskonamningar slutar där. Jag blev dock fast besluten att både ha kakan och äta den. Jag frågade runt lite på diverse amningsfora på Internet och fick i allafall lite på fötterna så jag kunde upplysa en frågande omgivning om hur det skulle fungera rent fysiologiskt. Den praktiska och den mentala biten hade jag däremot inte en susning om! Vanliga kommentarer var tex: ”risken för missfall är mycket högre om man ammar under graviditeten”, ”men då kommer ju storasyskonet ta all mjölk för bebisen!”, ”blir inte storasyskonet svartsjukt när det kommer en bebis som också ska ligga vid bröstet?” Envis som jag är gick jag in i syskonamningen med inställningen: ”men hur svårt kan det vara egentligen?” Jag bestämde mig för att kasta mig hals över huvud rakt ut i det okända. Skulle det inte funka fick jag väl ta tag i det då.

Det väntade barnet föddes en månad för tidigt när storebror var 13½ månad. Jag förlöstes med kejsarsnitt och tjatade hem oss efter 36 timmar. Amningen kom igång efter ett dygn helt utan rootingreflex och har funkat felfritt sedan dess. Jag måste säga att det inte kunde varit lägligare för syskonamning än när jag kom hem från BB, storebror var supermammig och lite orolig över detta konstiga som hände – mamma borta och kommer hem med ett gnyende knyte! – och han hade ett extremt stort närhetsbehov. Genom amningen kunde jag enkelt ge honom närheten samtidigt som lillebror och de fick en chans att bekanta sig. Som vi alla vet kräver dessutom en nyfödd ofta rätt mycket tid vid bröstet och det är inte det lättaste att hinna med om man också har ett syskon hemma som kräver sitt. Dubbelamningen blev min räddning och mitt andningshål. När allting körde ihop sig satte jag mig med bebisen i soffan och sen fick storebror klättra upp och ta det andra bröstet. Inte ett spår av svartsjuka så långt ögat nådde, tvärt om var det som den allra naturligaste sak i världen.

Nu har det gått fyra och en halv månad sedan den dagen vi kom hem från BB och så här i backspegeln kan jag bara säga att jag är mycket lyckligt lottad som fått uppleva detta och att jag är glad att jag följde mina instinkter och fortsatte amma. Att se båda sina små gossar vid varsitt bröst, hållandes hand... ja... hur beskriver man den känslan? Jag vet inte, men himmelrike på jorden ligger i allafall nära!

Denna artikel finns också publicerad på www.naraforaldrar.se

Misantropen

Idag är jag mer än lovligt misantropisk. Jag är så trött på folk med dålig självbild som känner sig manade att spela ut varenda jävla försvarsmekanism på mig när jag försöker dela med mig av mina erfarenheter och råd. Kan inte alla bara se till att skaffa sig några beteendeterapitimmar och låta mig vara ifred?! *morr*

Jag är trött på att anklagas för att skuldbelägga andra bara genom att göra annorlunda än de och dessutom ha den otroligt dåliga smaken att ha mina grundvärderingar uppbackade med fakta. Fy fan, det borde ju vara skottpengar på såna äckelpräkton som jag.

Blääää!

Eländes elände (och en säng)

Nu är vi sjuka igen och det med rysansvärd råge. Har inte orkat sitta upp länge nog för att uppdatera här på några dagar. Jag blev sjuk i söndags kväll efter vår lilla glögg- och lussebullssammankomst (som för övrigt blev mycket uppskattad, amrisarna vräkte i sig såväl glögg som hembakta lussekatter och pepparkakor). Först fick jag ett litet irriterande stick i halsen och sedan feber. Förloppet var mycket hastigt och jag har varit riktigt dålig och knappt kunnat stå på benen. Jag har haft sådan ledvärk att jag inte kunnat lyfta barnen ordentligt.

Johan har varit hemma och tagit hand om barnen, som nu också är rejält sjuka. På fredag är det tänkt att han ska åka till Florida på tjänsteresa, men vi får se om inte han också drabbas av detta hemska virus, det ligger i luften tror jag.

Sjuklingvila

En trevlig sak är i allafall att vi fått en extrasäng av en av mammorna jag umgås med. Helt gratis! Jag var inte tillräckligt sjuk igår för att kunna motstå att montera upp den så nu har vi ett komplett gästrum, bara att beställa biljetter hörni! :-) Så här fint blev det:

Kul hos doktorn och bärselelycka

Jag har varit sjuk några dagar och därför inte orkat uppdatera som jag velat, men nu är jag okej igen och tänkte delge er ett par av veckans händelser.

I onsdags var det dags för båda killarna att träffa doktor K för vaccinationer, mätning och vägning:

Viktor: 10,4 kilo och 80,6 cm (äntligen segat sig över 10-kilosstrecket)
Elliot: 7 kilo och 66 cm

Allt gick jättebra förutom att Viktor var lite rädd och ängslig, vi går ju bara till doktorn när han är riktigt sjuk eller ska vaccineras och det är inte så kul såklart. Som tur var kunde Johan vara med och ta hand om honom medan det var Elliots tur. De tyckte i allafall att det var buskul ända fram till sprutorna.

Bröderna Bus

Smarrigt liggunderlägg

Oj, knäppte du, jag var ju inte beredd!

Vem behöver leksaker när man har en storebror?

Röjer så han blir alldeles rosig

Till min stora lycka har vi äntligen köpt en bärsele som funkar till båda grabbarna! Den elastiska bärsjalen funkar fortfarande bra men jag har länge velat ha ett alternativ som går fortare att bära på ryggen med och som inte släpar i backen medan man sätter den på sig. Jag beställde en Ergo-sele förra fredagen och i tisdags kom den. Det blev en vinröd sele med matchande skötväska och ryggsäck - snyyyggt! Ryggsäcken är jättepraktisk för den kan man både bära som en vanlig ryggsäck och fästa utanpå selen! Skönt att inte behöva släpa på en "extra" väska när man ska ut.

Ergon har snabbt blivit vår nya favorit, den är så skön och praktisk. Och snygg. Och lätt att använda. Den avlastar så bra i och med att den har ett rejält höftbälte som tar det mesta av tyngden. Båda killarna gillar att bäras på ryggen så detta är verkligen ett bra alternativ för oss. Jag är så lycklig över min nya bärmojäng så det knappt är klokt!

Pappa, Viktor och Ergon

Dessutom har vi tvättat vår heltäckningsmatta, det var dyrt men nödvändigt. Urk!

Inget luktar som mammas bak

Nästa söndag kommer det lite vänner hem till oss för att smaka på de svenska lucia- och jultraditionerna. Eftersom vi inte vågar drämma till med sill och Janssons Frestelse så blir det lite mer menlöst hembakta pepparkakor och lussekatter, eller lucycats som vi säger over here. Ja, och så glögg föstås. Är vi riktigt modiga blir det mögelost på pepparkakorna!

Eftersom det är stört omöjligt att finna rent vetemjöl här och det mjöl som finns beter sig lite annorlunda, så bestämde vi oss för att provbaka en omgång lussekatter. Det vore ju inte så förfärligt smickrande för Sverige om vi bjöd på äckliga tegelstenar med brända russin. Vi är ju inte så bevandrade i gasugnens värld heller, så det kan ju vara bra att ha en erfarenhet i bagaget innan vi kör skarpt så att säga. Det mjöl som finns heter All-purpose flour och ska tydligen gå att använda till allt då. Problemet vi haft är att det, eftersom det innehåller kornmjöl, gjort allt lite stabbigare än om man använt bara vetemjöl.

Nåväl, lucycat-resan påbörjades med en tripp till vår indier där vi brukar köpa kryddor för att leta saffran. Till vår lycka hade de massor med saffran att välja på och det var dessutom ganska billigt. Så långt allt väl, nu gällde det bara att hitta ett recept som skulle gå bra att anpassa till amerikanska förhållanden. Internet är en outsinlig källa och vi lyckades hitta ett recept för torrjäst. Ja, det glömde jag säga, färskjäst står icke heller att finna. De vet inte vad det är ens och stirrar på en som vore man från Mars om man frågar. Enligt andra USA-svenskar som jag pratat med ska det tydligen gå att uppbringa i vissa specialaffärer, men det känns onödigt att jaga runt tio mil för att få tag på det. Dyrt ska det tydligen också vara, ca 15-20 kr för 50 gram!

När vi fått tag på alla nödvändiga attribut såsom recept och ingredienser var det bara att köra på. Jag måste säga att jag var ganska nervös efter att ha läst ett kåseri av en annan svensk-amerikan som försökte sig på detta uppdrag: Lussekatter på amerikanska

"Först, stod det, skulle man smula sönder 50 g jäst i en bunke. Kul. Jag studerade de underliga kuverten med suspekt torrjäst. Där stod: 1 paket (1/4 uns) är 2 1/4 tesked, vilket motsvarar 1 kaka färsk jäst (0.6 uns). Någon ledning var det ju. Mina referensverk gav snabbt besked: ordet uns (ounce), stod det, är format från latinets uncia, vilket betyder tolftedel, därför att det utgör ett tolftedels pund. Enligt mina tabeller så är ett uns oftast lika med antingen 28.3 g eller 29.6 ml beroende på vad man mäter. Dock kan det i vissa fall vara 31.1 g eller 28.4 ml. Alltså kommer två kuvert torrjäst att motsvara 1.2 uns, vilket borde vara i närheten av 35 gram. Inte riktigt tillräckligt kanske, men låt gå. Smula sönder jästen går lik förbannat inte. Enligt instruktioner på kuvertet ska jag i stället slamma upp smörjan i 1/4 kopp vatten vid temperaturen 105 till 115 ° Fahrenheit och tillsätta en tesked socker. En kopp är enligt min tabell 236.8 ml, vilket kan vara lika med åtta uns om ett uns är 29.6 ml. Alltså är 1/4 kopp runt en halv deciliter, ögonmått duger. Temperaturen ignorerar jag och värmer i mikrovågsugnen lite nattståndet vatten till kroppsvarmt. (Det lokala kranvattnet är av undermålig kvalitet och smakar illa, troligen skulle kloret döda vilken jäst som helst, men vattnet blir betydligt bättre om det får stå flera dagar i kylskåpet.) Hur jag ska kompensera för den extra vätskan - något vatten finns inte i receptet - får jag fundera ut senare."

Till min förvåning flöt allt på som om jag aldrig gjort annat än bakat lussekatter och det svåraste med hela alltet var att kolla upp hur mycket av vår torrjäst som motsvarade 50 gram torrjäst.
Här kommer receptet vi använde (modifierat efter mina upptäckter):

Till 4 flätor / kransar eller ca 30 stora katter behövs:

• 1 gram saffran
• ca 14 g torrjäst
• 1 dl russin (jag använde bara några russin som dekoration, inga i degen)
• 150 gram smör (jag tog lite extra, ca 170g)
• 5 dl mjölk
• 1 dl socker
• ½ tsk salt
• ca 1,5 liter vetemjöl

Tillagning:
Blanda torrjästen i 12 dl mjöl först. Smält smöret och tillsätt mjölken, och värm till ca 120-130°F.
Rör ihop mjölet med degspadet och tillätt salt, saffran och socker.
Arbeta ihop degen med händerna så att den blir smidig. Jag fick tillsätta lite mjöl i taget tills det blev bra. Låt degen jäsa i bunken ca 30 - 40 minuter.

Knåda den jästa degen på mjölat bakbord tills den blir blank ock smidig. Baka ut den som längder, kransar, kusar (använd fantasin). Låt brödet jäsa på smorda plåtar (eller på bakpapper) ca 30 minuter. När det är färdigjäst, tryck ner russin som garnering. Pensla med vispat ägg.

Gräddning:
- Flätor och Kransar. Vid 400-450°F. I övre delen av gasugnen, under 15 - 20 minuter.
- Lussebullar och Kusar. Vid 450°F. I övre delen av gasugnen, under 5 - 10 minuter, eller tills
de har fått en gyllenbrun färg.

Ställ in en ugnsfast skål vatten nederst i ugnen så blir bullarna fluffiga och saftiga.

I full färd med kusandet

Innan jäsning på plåt

Inledningsbilden visar det färdiga resultatet

Kommentera min blog

Har haft sidan felinställd så att man bara kunnat kommentera om man varit medlem på blogspot. Nu kan vem som helst kommentera! Välkomna!

Mammaträff och slapparhelg

Idag är det slapparlördag. För min del blev det tidig kväll igår med blixtmigrän, inte så kul. Fredagskvällar brukar vara ganska mysiga annars, vi brukar prata, titta på tv, surfa och vara uppe länge. Idag är jag bättre och helt utvilad, alltid något positivt!

På bilden gullar sig Elliot i sin matstol, var bara tvungen att ta kort på honom!

Egentligen vill jag uppdatera bloggen varje dag, men jag har lite prestationsångest... Tycker liksom inte att det räcker med att redogöra för mina dagar (för övrigt skulle det i princip se likadant ut hela tiden då) men det kanske är sånt ni vill läsa? Jag kan i alla fall berätta om vår mammaträff i torsdags.

Jag träffar några mammor som jag kommit i kontakt med genom www.meetup.com. Det är andra hemmamammor här i Riverside som träffas regelbundet och hittar på olika saker. I torsdags var det pepparkakshusbygge hemma hos en i gruppen. Känns rätt märkligt att sitta utomhus i strålande sol i slutet av november och dekorera pepparkakshus. Viktor tyckte det var jättekul att träffa andra barn, vi gör ju inte det så ofta pga att han är så infektionskänslig. Det fanns en stor inhängnad bakgård med massor av leksaker och det var skönt att kunna släppa honom fritt för en gångs skull, vanligtvis brukar jag få springa häcken av mig för att hämta honom från parkeringar, blomsterrabatter eller heminredning när vi är borta. Elliot satt så snällt på min rygg i den hemsydda selen medan jag dekorerade apelsiner, som jag skulle ha till min julkrans, med röda band och kryddnejlikor. Såhär blev kransen:

De andra hade med sig färdigköpta pepparkakshus (såklart, vi är ju i Amerika) som de dekorerade och de blev jättefina!


På det hela var det en väldigt skön dag, skönt att få träffa lite andra människor och komma utanför lägenhetsdörren. Det är ju först nu, efter drygt ett och ett halvt år, vi har kunnat börja vara sociala på allvar. Först har det varit problemgraviditeter, förlossningsdepression, strulande amning och infektionskänslighet. I somras hatade Elliot bilen och jag ville inte utsätta honom för den i onödan så vi har mest varit inne. Nu är klimatet lite behagligare för honom och det går bra att åka korta sträckor i allafall. Jag känner mig socialare och socialare och har lättare att bege mig ut på saker ensam med barnen nu, det har inte varit så naturligt för mig innan. Minst en aktivitet i veckan försöker jag hitta på med de andra mammorna för att inte totalt ruttna bort här hemma. Det är ju verkligen tur att jag haft datorn medan vi varit isolerade i hemmet!

Viktor tycker det är väldigt roligt att få komma ut och han går ofta och häntar sina skor och rycker i dörren och vill gå. När Johan kommer från jobbet så brukar de gå ut och hämta posten tillsammans och det vet Viktor. När pappa kommer börjar Viktor direkt rycka i ytterdörren. Sött! :-D

Den här bilen var kul tyckte Viktor

Viktor och Abbie

Mycket ska man höra innan örona trillar av

Eller heter det kanske "mycket ska man läsa innan ögona trillar ur"? Dagens nogsamt spetsade rövpinne går i alla fall till Carl-Johan Schulman, krönikör i lokalbladet Södermalmsnytt. Krönikan i sin helhet finns att läsa i Innerstadspress (pdf) 15 oktober, 2005 på sidan nio. Schulman ondgör sig i krönikan över offentlig amning på Stureplan, närmare bestämt på Sturehof. Här följer ett par citat:

"Hon knäpper upp sin stora mammablus, viker ned sin bh och fäller ut sitt vänstra eksem–bleka bröst inför en hel uteserverings skräckslagna blickar. Och på den där svullna mjölktutten sitter alltså en liten girig bebis och suger mjölk som vore det sista måltiden. Som en fästing på sitt värddjur."

"Allt bygger på enkla sociala regler: Jag ska inte kissa i hennes hummersoppa och hon ska inte skvätta bröstmjölk i min råbiff"

"Man gör inte så, man visar respekt, man visar inte upp sina bröst hur som helst, i synnerhet inte när det rör sig om osexigt ofixade mammatuttar."

Schulman funderar genast över hur han ska hämnas:

"Min första impuls när jag såg mamman amma sitt barn var att utkräva omedelbar hämnd, men hur skulle det se ut? Skulle jag knäppa upp min skjorta och ta fram mitt ena bröst? Skulle jag knäppa upp gylfen, vika ned min kalsong och vädra mitt kön?"

.... .... ....

Själv funderar jag på att åka till Stockholm och amma båda killarna på Sturehof medan jag käkar råbiff. Eller hummersoppa för den delen. Bara på pin kiv. Dessutom kom jag att tänka på ett ordspråk bara sådär hux flux: "Ibland är det bättre att hålla käften och låta folk tro att man är en idiot än att öppna den och undanröja alla tvivel". Hoppas det sticks ordentligt i röven nu Schulman!