Syskonamning

När jag, tretton år efter mitt första, blev gravid med mitt andra barn var amningen det jag såg fram emot allra mest. Jag mindes hur praktiskt jag tyckte det var att amma; bröstmjölken var ju alltid med och den är miljövänlig, billig, har alltid rätt temperatur, hygienisk och snyggt förpackad inte att förglömma, hahaha! Amningen är en enkel källa till närhet, den funkar som tröst, sövning och mysfaktorn är hög och allt det där. Jag tänkte mig att jag ville amma tills han själv valde att sluta, i allafall de två första åren i enlighet med WHO:s rekommendationer.

Den lille gossen anlände med dunder och brak två månader för tidigt och det tog fyra månader att få amningen att flyta på någotsånär felfritt. Efter allt nedlagt jobb på att få amningen att fungera kändes det som att jag aldrig skulle vilja sluta, det var ju underbart när det klaffade! Men ganska snart efter förlossningen började vi diskutera syskon. Vi är ju inte purunga längre och det tog lite tid för oss att bli gravida. Vi bestämde oss för att försöka så fort min kropp sparkade igång och det visade sig bli mycket snart, trots mycket intensiv helamning. Fem månader efter sonens födelse var jag gravid igen.

Innan den här situationen uppstod hade jag aldrig ens tänkt tanken på att man kunde amma syskon. Jo tvillingar förstås, men inte att man kunde amma under graviditet och sedan amma både det stora syskonet och den nya bebisen. Det var på forumet alltforforaldrar.se som jag kom i kontakt med termen syskonamning för första gången, och det är jag oändligt tacksam för, annars hade jag nog aldrig tänkt tanken på att fortsätta!

Intresset för detta fenomen, som jag aldrig förr sett eller hört talas om, steg och jag läste det jag kom över. Min upplevelse är att det är ganska ovanligt och något som inte heller är så uppmuntrat inom mödravården, många mammor får order om att sluta amma vid inskrivningen på MVC. Skrämselpropaganda från vården och misstrogenhet från familj och vänner i kombination med en nygravid kvinnas vilja att göra ”det bästa” för sitt väntade barn leder nog till att många potentiella syskonamningar slutar där. Jag blev dock fast besluten att både ha kakan och äta den. Jag frågade runt lite på diverse amningsfora på Internet och fick i allafall lite på fötterna så jag kunde upplysa en frågande omgivning om hur det skulle fungera rent fysiologiskt. Den praktiska och den mentala biten hade jag däremot inte en susning om! Vanliga kommentarer var tex: ”risken för missfall är mycket högre om man ammar under graviditeten”, ”men då kommer ju storasyskonet ta all mjölk för bebisen!”, ”blir inte storasyskonet svartsjukt när det kommer en bebis som också ska ligga vid bröstet?” Envis som jag är gick jag in i syskonamningen med inställningen: ”men hur svårt kan det vara egentligen?” Jag bestämde mig för att kasta mig hals över huvud rakt ut i det okända. Skulle det inte funka fick jag väl ta tag i det då.

Det väntade barnet föddes en månad för tidigt när storebror var 13½ månad. Jag förlöstes med kejsarsnitt och tjatade hem oss efter 36 timmar. Amningen kom igång efter ett dygn helt utan rootingreflex och har funkat felfritt sedan dess. Jag måste säga att det inte kunde varit lägligare för syskonamning än när jag kom hem från BB, storebror var supermammig och lite orolig över detta konstiga som hände – mamma borta och kommer hem med ett gnyende knyte! – och han hade ett extremt stort närhetsbehov. Genom amningen kunde jag enkelt ge honom närheten samtidigt som lillebror och de fick en chans att bekanta sig. Som vi alla vet kräver dessutom en nyfödd ofta rätt mycket tid vid bröstet och det är inte det lättaste att hinna med om man också har ett syskon hemma som kräver sitt. Dubbelamningen blev min räddning och mitt andningshål. När allting körde ihop sig satte jag mig med bebisen i soffan och sen fick storebror klättra upp och ta det andra bröstet. Inte ett spår av svartsjuka så långt ögat nådde, tvärt om var det som den allra naturligaste sak i världen.

Nu har det gått fyra och en halv månad sedan den dagen vi kom hem från BB och så här i backspegeln kan jag bara säga att jag är mycket lyckligt lottad som fått uppleva detta och att jag är glad att jag följde mina instinkter och fortsatte amma. Att se båda sina små gossar vid varsitt bröst, hållandes hand... ja... hur beskriver man den känslan? Jag vet inte, men himmelrike på jorden ligger i allafall nära!

Denna artikel finns också publicerad på www.naraforaldrar.se