Kära politiker, välkommen att prova mina mockasiner

I år är det valår och med det kommer allt patetiskt valfläsk som vanligt synas på förstasidor och i tv-rutor. Jag tänkte dock att vi skulle samtala lite om vad det är för typ av samhälle vi vill leva i.

Det synes mig att svångremmen härjar svårt i Sverige och det i mitt tycke på helt fel ställen. Långtidssjuka förvägras ersättning, tydligen i förhoppning att de ska bli arbetsföra. Taket i föräldraförsäkringen höjs för dem som redan måste anses vara välbeställda, medan golvet är pinsamt lågt för dem som redan har det sämst. Det borde vara i barnens intresse att se till att golvet höjs istället för att ge mer till dem som redan har mycket. Vårdköerna bara ökar, byråkratin i vårdapparaten är ett skämt. Våra ungdomar mår sämre och sämre psykiskt medan psykiatriska mottagningar för ungdomar stängs på löpande band och vi tvingar stressjukdomar på våra småbarn. Ingenstans finns något tecken på att ett människovärde består av mer än de skatteintäkter man genererar. Vart bär den stig vi slagit in på?

Kära politiker, i er iver att verka effektiva slår och sparkar ni hejdlöst på människor som redan ligger ned. De svaga i samhället sätts på undantag och blir plötsligt paria, persona non grata, detta i det land som så gärna vill vara bäst i världen på sociala skyddsnät. Något måste hända och det snart.

Medan Statssekreterare Danielsson ogenerat tar regeringsplanet till Bryssel för 27:e gången i år sitter jag här, kroniskt sjuk, utan möjlighet att arbeta och helt utan ekonomisk ersättning eftersom klimatet för långtidssjuka hårdnat och FK godtyckligt underkänt mitt läkarintyg pga en språklig teknikalitet. Jag är livegen, försörjd av min man på gott och ont, oönskad och värdelös i samhällets ögon. Jag skälver lite inombords vid tanken på att jag är långt ifrån ensam om detta och att det glunkas om att ytterligare försämra villkoren för dem som har det svårast. Är det någon som skulle vilja låna mina mockasiner ett år för att få lite förstahandsupplevelser av hur er politik slår här i verkliga livet? Nej, jag tänkte väl det, jag tvivlar på att någon av er ens skulle stå ut en vecka. Jag lever så här varje dag, kanske resten av livet?