Om det vore så att kvinnor är skapta för att ta hand om barn...

Som ganska så nydanad feminist, i allafall i det avseendet att jag gärna kallar mig själv feminist, så möts jag ganska ofta av beskyllningen att jag skulle känna mig hotad av att det finns en chans att det är så att kvinnor är skapta för att vara bättre än män på att ta hand om barn och hushåll. Är det så? Jag roade mig med att fundera lite på detta nyss.

Om alla får förklarat för sig vad feminism egentligen står för tror jag att de alla skulle skriva under på det. Det vill säga att man vill kämpa för kvinnors och mäns lika rättigheter, att kvinnor och män ska vara lika mycket värda och ha samma möjligheter.

- Linda Skugge (från feministen.org)

Linda Skugges definition är väldigt lik den jag själv lever efter. För mig handlar det inte om att göra kvinnor till män, män till kvinnor och mina barn till neutrum. Nej det enda, och inte så lilla, jag vill är att våra döttrar och söner ska få utvecklas efter sina personliga egenskaper och intressen, utan att hamna i trånga fack förutbestämda av deras kön. När jag säger detta är det dock som att jag häller bensin på ett antal hjärnkontorsbränder runt om i Sverige. Jag blir beskylld för att äventyra mina barns könstillhörighet eftersom jag inte vill skriva under på hur män och kvinnor ÄR. Ni vet, det där som ALLA vet? Det finns en forskare som hävdar att jag blev testostreonskadad som foster eftersom jag är intresserad av teknik. Ja, ni vet, sånt som MÄN är intresserade av.

Nåja, det jag ville ordbajsa om idag var: Känner jag mig hotad av möjligheten att det är så att män och kvinnor är skapade för olika saker? NEJ! Jag känner mig inte hotad av det. Skulle det vara så att jag är en felprogrammerad variant av halvkvinna för att jag inte tycker det är speciellt skoj att städa, torka klistrigt bebisbajs, laga mat och servera min viktiga familjeförsörjare en drink när han utschasad kommer hem från arbetet, ja då må det vara hänt. Kontentan kvarstår: Är olikheterna ett skäl att jag ska vara förfördelad för att jag råkar vara född med... ja vad kallar man en vuxen kvinnas kön? (Hmmm... morgondagens blog, som jag minsann ska skriva när maken lagar middag och tar hand om barnen, får nog handla om det.)

Nej, givetvis finns det ingen vettig orsak till att jag ska ha lägre lön för att jag borde vara programmerad till att tycka om rosa och Barbie. Naturligtvis finns det ingen anledning för förskolepersonalen om några år att fråga mig om barnets gummistövlar när det är pappa som lämnar och hämtar fyra av veckans fem dagar. Detta oavsett om det är jag, som kvinna, som borde vara programmerad till att veta allt om borttappade vantar och sinande blöjförråd eller ej. Herregud, det är ju rent stötande att en karl med doktorsgrad inte skulle anses vara kapabel att få in såna grunkor i huvudet! Det finns helt enkelt ingen anledning för min omgivning att tillskriva mig en massa egenskaper för att jag är kvinna. Eller för dem att tillskriva min man en massa egenskaper för att han är man.

Min dröm är att barnen ska få växa upp och vara så fria som det bara går, inte hämmade eller begränsade av omgivningens tyckande om vad som lämpar sig för flickor respektive pojkar. Yeah, dream on morsan... Fast drömma kan jag väl få?

Finns det förresten någon som inte kan skriva under på Linda Skugges definition?