Ett toalettbesök i den liljebladska familjen

Ibland ger jag rådet till utsjasade föräldrar med väldigt aktiva och/eller gränsprövande barn att välja sina strider. Igår när jag satt på toaletten så funderade jag på hur vår vardag skulle se ut om jag inte valde mina strider utan såg det som min uppgift att upplysa barnen om varje grej jag ansåg att de inte skulle göra. Historien nedan är autentisk, förutom mitt agerande när det gäller tillsägelser.

Scenario:

Mamman blir kissnödig och reser sig från stolen för att gå på toaletten. Genast börjar båda barnen, 1 och 2 år gamla, gnälla och skrika. Ingen idé att försöka gå ensam alltså, de får följa med. Minstingen hänger mig i byxbenet hela vägen till badrummet och 2-åringen springer i förväg. Jag säger "nej! jag vill inte att du drar i mina byxor" och tar bort 1-åringens händer.

Jag öppnar dörren till badrummet, den är försedd med barnspärr så att de inte ska kunna drunkna i toan, och 2-åringen tränger sig före, rusar in och öppnar toalocket och kör ned armarna. Jag säger "nej! usch, det där är äckligt, du får inte göra så!". Under tiden har ettåringen öppnat skåpen under handfatet och rivit ut en toapappersrulle - är det inte märkligt hur de kan få ut 200 m toapapper på 3 sekunder? Jag bannar 1-åringen och rullar upp toapappret (jag har inte fått kissa än) och ställer tillbaka det uppepå handfatet.

Under tiden jag rullade upp pappret har 2-åringen klättrat i badkaret och öppnat en schampoflaska som han glatt suger på. Jag säger "nej" och tar flaskan ifrån honom varpå han får nån slags spel och kastar sig raklång i badkaret och gallskriker. Medan jag ställde undan schampoflaskan så har 1-åringen fått tag på och hällt ut en korg med alla mina hårsnoddar på golvet. Han stoppar små klämmor i munnen och jag säger "nej, du får inte stoppa dem i munnen" och tar undan småprylarna. 3 minuter har förflutit och jag har fortfarande inte kissat. 2-åringen gallskriker alltjämt. Lillemannen suger på en ofarlig hårsnodd och jag får sätta mig på toa. 2-åringen blir intresserad och börjar rycka i spolspaken. Jag säger "nej, du får vänta tills jag är klar". 2-åringen kastar sig på golvet och börjar gallskrika igen.

1-åringen får tag på toapappret och vips är 200 m papper utrullat igen. 2-åringen blir intresserad och börjar riva av småbitar. Jag bannar dem båda, hur ska de annars veta att man inte får rulla ut papper när de är 15? 2-åringen tar då papperskorgen och häller ut allt på golvet, vänder den upp och ned och klättrar upp på handfatet. Han vrider på varmvattenkranen och jag säger "nej!" och stänger av den. Han sätter på, jag säger "nej" och stänger av osv. Lillebror klättrar över kanten på badkaret och får tag i tvålen och jag tar tvålen ifrån honom och säger "nej, du får inte ha tvålen!" Under tiden har storebror lassat toapapper under kranen i handfatet, jag säger "nej, du får inte lägga pappret där!".

Jag är nu klar och plockar upp lite papper från golvet medan lillebror surar i badkaret för att han inte fick ha tvålen. Storebror har ordnat stopp i handfatet och jag börjar bli arg.

Nu får storebror spola toaletten och medan jag försöker rensa avloppet från blött papper så ramlar lillebror ur badkaret. Storebror slänger skräpet från papperskorgen i badkaret och jag säger "nej, lägg det i papperskorgen istället", medan jag försöker trösta lillebror. Lillebror blir glad igen och jag börjar hjälpa storebror att lägga skräpet i papperskorgen. Lillebror kryper in i städskåpet och suger på svampen som jag har när jag torkar handfatet. Jag säger "nej" och tar svampen ifrån honom. Storebror släcker lyset, jag säger "nej, tänd igen". Det vill han inte så jag gör det själv. Medan jag tvättar händerna har lillebror vält papperskorgen och suger på gamla örontops (jag fyar såklart) medan storebror har övertagit sugandet på städsvampen.

Så, det var 6 minuter ur vårt vardagsliv. Såhär ser det ut varje dag, hela dagarna. På 6 minuter fick de höra

* 16 NEJ
* 6 INTE

Om jag skulle applicera detta en hel dag (10 vakna timmar minus nån halvtimme då de faktiskt lyckas syssla med sånt som de får göra) skulle de få höra:

* 1520 NEJ
* 570 INTE


Kul tillvaro? Nej, knappast. Hur gör jag då om jag undviker nej och inte? Blir inte barnen oregerliga då om de aldrig får reda på vad som gäller? Ja, i dagsläget framstår de säkert som oregerliga inför andra, men om några år kommer det inte vara någon skillnad på dem och andra barn. Först väljer jag ut vad jag ska bränna mitt krut på, för att säga till mina barn att de inte får göra något hjälper inte ur uppfostringssynpunkt, de kan inte göra som jag säger i allafall. Min äldsta kunde man säga åt och han gjorde som man sade efter ett tag, men så är inte småbröderna tydligen. Jag har valt att ta strid efter dessa kriterier: De riskerar att skada sig själva eller någon annan, de riskerar ha sönder något dyrt. I de övriga situationerna avleder jag eller förekommer. Att ställa undan sådant som de inte får ha och sätta lås på skåp och lådor där vi förvarar barnotillåtna saker är en stor hjälp.